Den här sidan är en fortsättning på:
Den enda radiokanal som Sverige hade fram till 1955 samlade oftast stora skaror av lyssnare med programserier som Frukostklubben med den folkkäre skådespelaren Sigge Fürst som programledare, och populär, i ännu högre grad, blev Lennart Hyland i program som Lördagskväll och Karusellen.
För det stora flertalet var det viktigt att inte missa allt som Hyland bjöd i Karusellen, ”frufridagen” och ”Snoddas” och mycket annat. Den som inte hade hört sändningen riskerade att komma till korta när kompisarna på jobbet pratade på fikarasten nästa dag. Många kallar just den här tiden - mitt i 1950-talet - för ”Radions Guldår”, men paradoxalt nog så byggde radions så stora popularitet till stor del på det faktum att radion hade ett monopol, alla hade denna enda radiokanal att lyssna på, och innan TV fanns var det mycket sannolikt att alla grannar, vänner och jobbarkompisar hade hört samma sändning.

Vad som saknades i radiotablåerna på 50-talet var program med samtida ungdomsmusik, om man med sådan menar den rock’n’roll, som kom allt starkare att dominera bland ungdomar från mitten av detta 50-tal. Om det däremot handlade om jazzmusik så fanns det flera olika program per vecka som bjöd den sortens musik. Rocken betraktades av många som alltför livlig och bråkig – precis som jazzen hade uppfattats när den var ny. Men vid 1950-talets mitt hade jazzen etablerats och accepterats till och med på Sveriges Radio, och i radion gavs mycket tid åt jazz med programledare som till exempel Claes Dahlgren (1917-1979) som med sin karaktäristiska och lättparodierade amerikansk-skånska presenterade sitt program ”Jazzglimtar” inledda med hälsningen ”Här är Claes Dahlgren i New York”. Han hade engagerats först som inköpare av amerikanska skivor till Radiotjänsts grammofonarkiv. Men när han anlitades som radioröst med egna program visade han upp en stor personlig enastående förmåga att förmedla musiken med egna intervjuer med de största bland tidens jazzartister.

När Radiotjänst, trettio år efter starten fick sin andra programkanal var det typiskt för jazzens storhet att invigningen av det nya P2, lördagen den 26 november 1955, skedde med ett program av Claes Dahlgren. Efter några inledande ord från Sven Jerring och ett högtidligt tal av den nytillträdde radiochefen Olof Rydbeck (1913 - 1995) kopplade man över till NBC på Manhattan i New York - visserligen i bandad form - där Dahlgren hade bokat in Art Tatum, en av jazzens största och högst betalda, som gjorde den nya radiokanalen i Sverige den äran med ett speciellt dedikerat solonummer på piano.

Den nye radiochefen Rydbeck hade när han tillträdde en diger bakgrund i diplomatins tjänst i Berlin, Ankara, Washington, Bonn, och som byråchef och UD:s presschef, Under hans kommande femton år i ledningen för Sveriges Radio skulle företaget växa från cirka 500 till bortåt 4000 anställda. Från 1 radiokanal växte det till 3, och radiomonopolet utökades till ett TV-monopol med 2 TV-kanaler. Det han främst brukar hyllas för är hans insatser för ett stärkande av journalistikens integritet inom företaget, från en artig frågeställare med mössan i hand, till en mer vågad, och i extremfall "skjutjärnsjournalistik".

Redan vid våren 1960 var man på Sveriges Radio väl förberedda på att Radio Nord bokstavligt var under uppsegling. En uppvaktning gjordes hos statsrådet Gösta Skoglund på kommunikationsdepartementet av Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg, verkställande direktören Olof Rydbeck och teknikchefen Erik Mattsson, för att direkt till regeringen föra fram att den situationen skulle kunna uppstå att "svenska folkets egen radio" av penningbrist måste vara tyst under dagarna samtidigt som en kommersiell sändare skulle nå stora delar av landet med sina reklamprogram.

Sådan blev också den faktiska situationen vid Radio Nords premiärdag den 8 mars 1961. P1-kanalen hade då i vanlig ordning sitt förmiddagsuppehåll, och P2 sände paussignaler.

Innan Radio Nordpremiären hade monopolradions anhängare kunnat känna viss tillförsikt att projektet nog skulle misslyckas - att sändningarna aldrig skulle komma igång. Dessa anhängare fanns inte bara i den socialdemokratiska regeringen och kommunistpartiet – även centerpartiet såg monopolet som väsentligt att skydda. Men för denna politiska gruppering brann det nu i knutarna sedan tidiga lyssnarundersökningar tydligt indikerat att Radio Nord blivit en framgång hos lyssnarna. Monopolanhängarna upplevde det som ett framsteg för ökad kommersialism och kulturell förflackning - ett hot mot den goda ordning man i mer än 35 år ansett sig ha genom radions monopol.

Här gällde att agera snabbt om inte regeringen skulle tappa kontrollen över radion i vårt land. Med närvaro av representanter från fem departement diskuterades möjligheten att med insatser från Flottan kapa Radio Nords sändarfartyg ute på öppna havet. Även störningssändningar diskuterades enligt de metoder som tillämpades av Sovjet för att störa ut misshagliga radiostationer. Förslaget kom ursprungligen från några chefredaktörer inom A-pressen, däribland Aftonbladet och Arbetet. Bägge idéerna föll dock på de internationella förvecklingar som kunde riskeras med aktioner mot mål utanför svenska territorialvattengränsen. På dagordningen fanns också att diskutera möjligheter att skattetekniskt straffa "piraterna" och förbud mot att bunkra mat, att alltså svälta ut piraten. Det var idéer som påminner om hur man ibland försöker bemästra terrorister, och det var möjligen så som regeringen upplevde piraterna.

I ett mer fredligt försök att återfå kontrollen tillsköt regeringen höjda ekonomiska anslag till Sveriges Radio med det direkt uttalade uppdraget att konkurrera bort Radio Nord. Stig Olin, producent och legendarisk programchef på Sveriges Radio, sa vid något tillfälle att så här snabbt som under Radio Nords tid hade Sveriges Radio aldrig fått pengar. Det var också direkt från regeringen som ordern att starta Melodiradion kom, och även namnet Melodiradion kom från regeringen.

Steget från ord till handling har sällan varit så kort som i det här fallet. Så sent som på kvällen den 4 maj 1961 togs beslutet på kommunikationsdepartementet, enligt artikeln från Expressen den 5 maj. Bara några nattimmar efter beslut gick alltså starten för Melodiradion kl. 06 i P2-kanalen med Bo Berntsson som Melodiradions förste hallåman. Denna snabba programändring mötte inga hinder eftersom det normalt hade varit sändningsuppehåll i P2 till 17-tiden. Programmet bjöd blandad populärmusik enligt samma mall som Radio Nord, men utan de varje timma återkommande nyheterna som Radio Nord hade haft sen nästan en månad. Det som blev den första tidens främsta lockbete för lyssnarna startade den 8 maj när Pekka Langer läste upp lyssnarbrev mellan 12 och 13 i Det ska vi fira.

Med Melodiradions start inträdde en radikal förändring av radions utbud. Under budgetåret 1960-61 uppgick sändningstid för lätt musik till knappt 3300 timmar för att nästa år öka till 6000 timmar, och ytterligare ett år senare till 9000 timmar, vilket innebar att faktiskt långt mer än hälften av hela Sveriges Radios programutbud utgjordes av lätt musik.

De som tidigare ondgjort sig över kulturell förflackning i radion fick nu verkligen vatten på sin kvarn. Många ansåg detta musikskval ovärdigt Sveriges Radio, som nu ansågs lägga sig platt för den allra tarvligaste smakens pockanden. Vid kanalomändringen 1960 hade P2-kanalen avdelats för att bära fram de lite ”tyngre” programmen, men nu upplevdes den istället bli forum för skvalmusik. För flertalet bland lyssnarna var nyheten ändå mer än välkommen. Allra mest för de som bodde utanför Radio Nords täckningsområde. Men inom täckningsområdet behöll Radio Nord fortfarande sin dominans om lyssnarna.

Torsdagen den 7 juni 1962 inträffade det radiohistoriska att Sveriges Radios sändningar för sista gången avslutades inför natten genom att spela nationalsången. Påföljande dygn inleddes dygnetruntsändningarna och starten för nattradion, som på den tiden gick i P1-kanalen.

Den 7 juli 1962 fick den nya P3-kanalen sin premiär, men än så länge bara över FM-sändare i Hörby och Göteborg. Tre veckor senare hade P3-utbyggnaden kommit så långt att även Stockholm, Sundsvall och Boden hade P3-sändare. Utbyggnaden fortsatte successivt, och 1964 fastslog man att P3-kanalen var utbyggd till samma täckning över riket som de andra 2 kanalerna.

1966, den 12/12 kl. 12, genomfördes den kanalomläggning som i stort kvarstår än idag. Då blev P1 det talade ordets kanal, P2 musikradio med främst seriös musik. P3 blev kanalen där Melodiradion äntligen fick ett hem tillsammans med övriga mer populära program, och för de flesta lyssnare blev det denna kanal man hade konstant inställd på radion. Året 1966 hördes i svensk radio en helt ny programtyp som sen skulle bli alltmer vanlig, "Telefonväktarna" med de populära Moltas Eriksson, Carl-Uno Sjöblom och Pekka Langer.

Den största godbiten för ungdomar i P3:s utbud på det sena 60-talet var Midnight Hour med Åke Strömmer som programledare. Han jobbade i vanliga fall med Radiosporten men var verkligen en mångsidifg radiopersonlighet. Programmet gick på sen fredagskvällstid kl. 23. I början hade det karaktär av ett radions diskotek och sedan den speciella programpunkten Flipp eller flopp insprängd vid cirka 23.30-tiden med en spexig tyckar-jury där oftast Roger Wallis fanns med. En annan flitig gäst var modelegenden Ingrid Schrewelius och sedan var det oftast någon ur den dåtida pop-eliten, och alla tre fick var och en uttrycka sina bedömningar av nyutkomna skivor, och vilken hit-potential de ansåg att respektive skiva hade.
Midnight Hour blev dessutom först i svensk historia med att begagna sig av dynamikprocess i avsikt att åstadkomma ett kompakt sound. Det var visserligen med bara en enkel topplimiter, men programljudet stack fram på ett mycket speciellt sätt jämfört med hur radion annars lät på den tiden.

- Hur kommer man till Ungdomsredaktionen ? - Gå ditåt. Och håll till vänster - hela tiden !!

1970-talet blev en tid av total omvändning i den svenska radion då främst ungdomsprogrammen kom att fullständigt domineras av personer med ideal från proggmusikens vänsterpolitiska värld. Ändå var vänsterfolket inte nöjda. Det bildades en aktivitetsgrupp med bakgrund från proggtidningen Musikens Makt och från "Gärdesfesterna". Gruppen gick under namnet "Rädda Radion" och de presenterade sig med följande programförklaring:
Vi tycker att Sveriges Radios musikpolitik, i första hand P3:s, alltid har varit urusel för att inte säga obefintlig. Om det beror på ren slapphet, eller ett medvetet försök till nedsövning av det lyssnande folket är svårt att säga. Man säger `folk får vad de vill ha´ men man har egentligen aldrig gett oss en chans att välja, utan hela tiden tvångsmatat oss med amerikanskinspirerad, lögnaktig, eller intetsägande maskinproducerad smörja som framför allt finns på de vansinniga tävlingslistorna, vilka enbart existerar för att vissa skivor ska säljas bättre och utarbetas i samarbete med stora skivproducenter. Vi kräver att Tio i topp, Kvällstoppen och Svensktoppen tas bort.
Rädda Radion fick en stark påverkan, och populära program som Tio i topp lades ner 29 juni 1974 och Kvällstoppen upphörde 19 augusti 1975. Ungdomsprogrammen fylldes med propaganda för den politiska vänsterkanten av politiskt korrekta, som Lennart Wretlind, Eva Blomquist, Tommy Rander, Håkan Sandblad, Tomas Tengby, Mia Gerdin m.fl. Andra klarade inte alls av anpassningen. En som tidigare älskat sitt jobb att producera kul popradio tog livet av sig i sin kreativitetskonflikt att tvingas göra politiska propagandaprogram.

Året 1977: Regionalradion med sina nyhetskvartar insprängda i P3 morgon/ middag/ kväll omvandlades till "Lokalradion" med paraplyorganisationen Sveriges Lokalradio AB (LRAB). I verkligheten var det en länsindelad radio som gavs namnet lokalradio för att passa in i mottot som man höll heligt på 70-talet: Radion ska närma sig folket ute i landet och Stockholmsdominansen brytas. Under 2000-talet har lokalradion återförts till SR-bolaget och har blivit ännu mer stockholmscentrerad än den var före 1977, och har också återvänt till att sända i "fönster" fast med en skillnad: i P4 istället för som då, i P3.

Året 1978: Från regeringshåll beslöts om namnbyte - från Sveriges Radio (SR) till Sveriges Riksradio (RR) - men 1993 byttes namnet åter till det nygamla Sveriges Radio.

Året 1979 fick den jättestora monopolradion oväntat hård konkurrens av den pyttelilla närradion - i alla fall i ett par års tid innan regeringen - då borgerlig - förbjöd de mest populära föreningarna i närradion att fortsätta sina sändningar.

Monopolsituationen fick sitt upphörande, först i TV när TV3 startade sina sändningar den 31 december 1987. För säkerhets skull valde entreprenören bakom den nya kanalen, Jan Stenbeck, att inte sända ut sitt TV3 över Svenskt landområde utan från London via satellit för att kringgå den svenska lagstiftningen. Då var monopolsituationen fortfarande så orubbligt fast att riksdagsledamoten Maj Britt Theorin (s) på fullaste allvar talade om att förbjuda parabolantenner och hotade med böter och fängelse. Radio Nova i Vagnhärad var en närradiostation som trotsade det absoluta reklamförbudet i närradion och började 1990 att sända reklamradio. Därmed bidrog Radio Nova till att öka farten på den snöboll som TV3 hade satt i rullning som till slut ledde fram till att avsluta radions monopol. Det var Sverige och Albanien som var de sista länderna i Europa med monopolradio, och det hade gått trettiotvå år efter Radio Nords premiär, när det 1993 gavs tillstånd för de privata lokalradiostationerna. De första åren fanns bland dessa nya stationer en del som kunde ses som nyskapande, bland andra Bandit 105,5 och Radio Q. Men politikerna - röda och blå - valde att ordna villkoren så att dessa skulle främja de starkare aktörerna, och genom nätverken MTG Radio och SBS Radio blev "reklamradion" med åren en altmer likriktad easy listening och adult contemporary, med lättsamt prat och centralproducerade uppläsningar av nyhetstelegram istället för egen lokal journalistik. Allt domineras numera helt av MTG Radio och SBS Radio. De som hoppades på en "fri radio" fick inte något som liknade de höga förväntningarna. Istället för det tidigare monopolet fick vi ett oligopol där friheten beskurits genom att PLR-stationerna till 99% delats upp mellan de två ägarna. Den tredje ägaren, det nygamla och lite friare* Sveriges Radio har, trots förlusten av sin forna ämbetsverksliknande position, ändå lyckats ytterligare förstärka sin betydelse som Sveriges viktigaste, och nu kanske dessutom mest omhuldade medieföretag.

*) Den ständigt så olyckliga omständigheten från den statsstyrda monopolradion hänger dock kvar än idag, att ledamöterna i Sveriges Radios styrelse utses efter politisk lämplighet av Regeringen.

Ännu mer noteringar om Sveriges Radio från förr och om SR:s personal finns på webbplatsen för Radions och Televisionens Pensionärsklubb

Här nedan några bilder från Sveriges Radio på 60-talet:

Ljudingenjör Carl Ragnar Fröjd (1928-2001) i programkontrollen på Kungsgatan 8 i juli 1961. Han hade tre ingenjörsexamina och åstadkom ett ljudtekniskt kompendium kallat REDA - se - som han sålde och för pengarna åkte han till USA i tre månader. På bilden nedan ser vi Carl Ragnar köra inslag för programmet Journalen, där det gällde att vara snabb med att starta rätt band i tid, och att hinna byta bandtallrikar så att alltid rätt inslag fanns förberett för start. Märk att slipsen kommit på sned och är i rörelseoskärpa. En viss stress att vara tekniker för Journalen...

Här ser vi musikteknikern Bernt Berntsson som ägnar sig åt bandredigeringens ädla konst. Det är 2 Telefunken M5-bandspelare han har framför sig, och bakom honom skymtar ett par EMT 927 grammofonverk.

Från det här kontrollbordet gick bland annat "Barnens brevlåda" med Farbror Sven

En nattradiosändning från studio 3 på Kungsgatan 8 i juli 1961. Olle Willéns ryggtavla närmast kameran. Bakom glasrutan inne i studion närmast till vänster prodsekreteraren Mona Radne, senare känd som Mona Haskel. Bakom henne programledarinnan Lill Lindfors och till höger hennes bisittare som programledare, Kjell Stensson.

Nedan ses teknikern och producenten ur annan vinkel med närmast kameran två bandmaskiner. Till höger en Telefunken M5 och till vänster om den står den lite större Telefunken T9.

Universalgeniet, "ljudfadern" Kjell Stensson i nattradiostudion Kungsgatan 8 i juli 1961. Cigarrettrökning var på den tiden OK. Rökare var vanligare än icke-rökare och tändstickor och askfat fanns överallt, på mixerbord och studiobord. Men kostym, vit välstruken skjorta och slips var minsann inget man kunde släppa på.

Pekka Langer och Sommartoppen. Han förkroppsligade totalt detta program och gjorde det varje sommar till årets "happening". Här är han dessutom biljettkontrollör vid publikinsläppet vid någon folkpark någonstans.

Här är en bild till på Pekka Langer och Sommartoppen - han syns längst upp till höger på bilden, och närmast kameran ser vi "spökrösten" som gömmer sig och mikrofonen bakom en resväska som bildar skärm för att ingen i publiken ska kunna läsa några läpprörelser som avslöjar röstningsläget. Till höger om honom ser vi mannen som kontrollerar mentometerns visarutslag - det var noga att allt skulle gå 100% rätt till!

När det inte var sommar och Sommartoppen så hördes Tio i topp på lördagarna kl 15 i P3. På bilden till vänster syns "spökrösten" Carl-Eiwar beredd med leksaksgeväret som gav det karaktäristiska knattret som ljöd när man skulle rösta med mentometerknappen nedtryckt. ‹ Den åtråvärda biljetten! TV-rutan kring SR-loggan markerar att i koncernen ingick även "Sveriges Radio Televisionen"

Bild från 1964 som visar ett SR-kontrollrum ur en produktkatalog från Telefunken, och här ser vi två Telefunken bandspelare modell M5 A (rör-modellen). Det är en radiostudio på "K1" vid Sveavägen/Lidingövägen där Melodiradion och TV bland andra samsades i de f.d. militära lokalerna. Inne i studion poserar här en representant från Telefunken. Teknikern är Bertil Stillström, som tiotalet år senare hamnade på Radio Halland i Halmstad. Som studiomonitor har man elektrostathögtalare från Quad, här riggad för närfältslyssning eftersom utrymmet mellan kontrollbordet och väggen in till studion är ovanligt trångt, mycket trängre än k-rum i Radiohuset i Stockholm. Mixerbordet är ett KB 08, där KB anger "kontrollbord" och "08" för åtta reglar (plus lyssningsreglar i gruppen till vänster). Det konstruerades av bl.a Einar Engman på SR TKALA. Reglarna var nedsänkta i panelen och vissa hade inkopplingsbar "loudness". Toppnivåmätaren som syns i en svart låda framför teknikern gick under namnet Disa, ett danskt märke. Det var en så kallad spegelreflexmätare och på instrumentet internt var monterad en liten spegel som belystes av en ljusstråle från en lampa. Spegelns ringa massa gjorde instrumentet snabbare än i instrument som driver en mekanisk visare - den lilla vridningen av spegeln vinklade ljusstrålen som på så vis ersatte visaren och gjorde att ljuset skickades ut över en stor skala med en ljusprick på Disans fönster framtill. Instrumentet hade faktiskt den integrationstid som senare gjordes till Nordisk PPM-skala, nämligen 10 millisekunder. Studiomiken är en Neümann M49 med rör. Studiobordet var med ett hål i för att dämpa nära reflexer under miken. Ljudkvaliteten var hög och skulle fortfarande överträffa utrustningar som idag anses ligga på topp. Alla inspelade band från den här tiden lät mycket bra. Men det som mest avviker från hur det ser ut i en radiostudio idag är teknikerns garderob och frisyr, och den askkopp som står och tronar till vänster om teknikern på bordet.