SVENSKA RADIOARKIVET ingemar@radioarkivet.se
- 0736 13 14 89 |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Den här högst hobbybetonade formen av radio fick uppmärksamhet först i början på 1970-talet. Innan dess var svårigheterna att åstadkomma tillräckligt bra sändare en avgörande faktor för avhållsamhet. Här till vänster ses exempel på vad som var vanligast bland 60-talets ytterst leksaksbetonade piratsändare med osäker funktion och låg uteffekt. Överst till vänster en Josty Kit HF 65 och därunder den rörbestyckade IKE RK-61. Kopplingsschemat ger exempel på hur en en-transistors-sändare var uppbyggd med minsta möjliga antal komponenter. Den konstruktionen hade många brister, såsom framförallt svårigheter att få tillförlitlig frekvens, och uteffekten blev så låg att räckvidden var mindre än en kilometer. Kopplingsschemat har här tagits med eftersom det trots alla svagheter var en konstruktion som väldigt många på den tiden gjorde försök med - i brist på tillgång till bättre konstruktioner. För 70-talets FM-pirater öppnades en bättre möjlighet genom en sändare som erbjöds som surplus efter att tidigare ha ingått i polisbilars och taxibilars komradiosystem. Den var ett tungt paket, tillverkat halvannat decennium tidigare av AGA där den hade fått modellbeteckningen NATU. Den var rörbestyckad och behövde anodspänning på några hundra volt som genererades av en omformare som hissade upp batteriets 12 volt till rätt spänning. Sändaren var tung och skrymmande och den dåliga energiomsättningen gjorde det nödvändigt med ett bilbatteri av större modell som strömkälla. Det var alltså mycket kilon att släpa till skogs eller upp på hustak. Sändaren gav sådär 20 watt uteffekt och en sak var fin: frekvensen var i ursprungsutförandet kristallstyrd med god exakthet. Det fanns två olika varianter, antingen för 70 MHz eller 160 MHz. En första åtgärd för att få sändaren att hamna inom FM-bandet var att byta kristall. Lättast blev frekvensbytet om man utgick ifrån typen för 70 MHz, då frekvensbytet upp till t.ex. 88 MHz inte blev så stort att sändarens prestanda skulle "kantra" alltför mycket. Detta är orsaken till att nästan alla av piraterna under första halvan av 70-talet flockades kring 88 MHz. Att frekvensen var låst genom kristall innebar dock nackdelen att sändaren inte gav riktigt "sann" frekvensmodulerad sändning och eftersom sändarna från början var konstruerade för smalbandig talkommunikation av telefonkaraktär gav dessa två faktorer i kombination att ljudet lät ansträngt och pressat när man försökte sända musik - diskanten blev beskuren och basen tunn och förvrängd. Dessutom läckte det ofta igenom knattrande surr eller brum från vibratoromformaren som hördes genom hela sändningen. Några av piraterna hade dock hjälp från sändartekniska begåvningar av den högre skolan som genom olika ombyggnader kunde nå riktigt bra och välljudande egenskaper hos sändaren.
Radio 88 blev den första riktiga bland FM-pirater, men vi måste komma ihåg att hålla åtskillnad på att det handlade om tre olika grupperingar med detta namn. Den första Radio 88 hade kommersiella ambitioner med inspiration hämtad från BBC Radio 1 och de engelska offshorepiraterna. Som centralfigur i gänget fanns Anders Bjurström (1950-2006). Radio 88 sände, som namnet anger på 88 MHz
vilket då kallades "alldeles intill P1" eftersom FM-bandet
var så mycket glesare än numera - inga sändare fanns
under P1:s frekvens 92,4 MHz. Sändningarna från Radio 88
gick igång i slutet av februari 1972 och hördes varje vecka
på söndagkvällarna kl 21-22 under vårsäsongen.
Tidningarna hakade på och gav utrymme åt nyheten : Den 8 april kunde televerket och polisen hitta och beslagta sändaren på ett hustak på Östgötagatan vid Mosebacke torg. Men det ledde inte till något stopp för piraten - nästa söndag hördes 88:an som vanligt eftersom de hade sändare i reserv. Det gällde dessutom att ständigt vara på hugget för att få tillgång till nya högt belägna sändningsplatser, att ordna nycklar och kontakter i husen. Programmen var reklamfinansierade och spelades in med professionella resurser på GSP Studio, ägd av ljudteknikern Bengt Kåring (1944-2001) på Lidingö. Hans röst hördes ibland i programmen, bland annat är det han som hörs i det av honom själv producerade reklaminslaget för Expressen, men egentligen var Kårings specialitet efterbearbetning av filmljud. På företaget arbetade förresten även Anders Bjurström.
Förutom AGA-sändaren använde Radio 88 periodvis en för sin tid modern transistorbestyckad sändarkonstruktion. Kanske inspirationen kom från någon kioskdeckare, för hela paketet med sändare och kassettspelare var inbyggd i en attachéväska med den uppsättning som syns på bilden här bredvid. Men det måste ha förekommit olika uppsättningar av sådana attacheväskor hos Radio 88, bland annat en som också innehöll ett mekaniskt tidur liknande en äggklocka för automatisk avstängning. Ibland beskrevs Radio 88 med ord som verkar ha anpassats främst för att nå de annonsörer man hoppades locka. Det påstods t.ex. att stationen hade finansiärer som hade satsat 50.000 kr, vilket i början av 70-talet förstås var ett mer storstilat belopp än det är idag. Det påstods också att det hade tagit "ett helt år" för "Sveriges främste radioingenjör" att utveckla själva sändaren. Men så avancerad teknologi var det inte fråga om. Som ett exempel förekom att man löste det där med timeravstängning genom att rigga upp en vanlig mekanisk väckarklocka. När väckarklockan började ringa lindades ett snöre upp på klockans uppdragsnyckel där bak, och när snöret blev hårt spänt skulle andra änden av snöret slita loss strömsladden från en kontakt och därmed stänga av sändaren. Men den lösningen gav osäkert resultat. Den 18 mars 1973 orkade inte väckarklockan dra snöret tillräckligt hårt, strömsladden satt fast och sändaren fortsatte att sända tills batteriet säckade. Ytterligare en tråkig omständighet var förstås att väckarklockans ringning hördes lång väg! När det fungerade var annars avstängning med tidur en viktig poäng så att piraterna inte behövde hämta utrustningen prompt efter sändningen - det kunde vänta till nästa dag sedan man konstaterat ifall det kunde göras utan risk. Att hämta tillbaka utrustningen var det mest riskabla om televerk eller polis övervakade området. Bengt Kåring framträdde som talesman för Radio 88 i TV2 hos Bo Holmström i det populära "Kvällsöppet" den 17 mars 1972. Bengt uppvisade där och även i tidningarna från samma period en mycket klok och väl genomtänkt argumentationsteknik : "Många människor tror förstås att det här bara gäller affärer, men själv stödjer jag Radio 88 både tekniskt och ekonomiskt för att väcka opinion om en friare radio. Den som ville och kunde skulle få ansöka hos Televerket om en licens som berättigar till sändningsrätt ett år i taget. Det borde inte innebära något eterkaos eftersom Televerket mycket noga skulle kunna sköta kontrollen." Allt kring Radio 88 verkade bra och genomtänkt. Men efter en tid spretade Radio 88 iväg mot en lite osammanhängande vänsterpolitisk riktning. Anders träffades av Kärleken till Monika och han var känslig nog att anpassa sig i den vänsterpolitiska atmosfär som fanns i kollektivet där hon bodde och som Anders flyttade in i. Vänsterpolitik och reklamradio gick inte så bra ihop, och trots sin tidigare entydigt kommersiella inriktning - som han senare i livet dessutom skulle återvända till, gör Anders en omvändelse i ett särartat politiskt vankelmod. En annan orsak till att han gjorde ett uppehåll i att sända från taket på sin Volvo Amazon - varje dag i veckan - var att det då började kännas alltför vanskligt över huvudtaget. Sändarutrustningen gömdes undan och glömdes för en tid.
I konstnärskollektivet bodde även Björn Bränngård (1947) och Kjell Höglund (1945), och det uppstod senare en del filosoferanden kring sändaren som en vilande resurs. En resurs i vila är en kapitalförstöring, och den borde göras till någon nytta, ansåg man. Ur detta fick Radio 88 återuppstå som en fågeln Fenix, men nu med en vänsterpolitisk, satirisk stil som nog inte hade någon riktig hemvist hos något av de existerande politiska partierna. Radio 88 slog åt alla håll, och musikinnehållet omvandlades i enlighet med tidens politiska anda. I ett meddelande till TT den 21 februari 1973 gick Radio 88 ut med följande manifest: Vår målsättning har sedan provsändningarna, våren 1972, i grunden förändrats. Då smorde vi systemets maskineri; nu sätter vi en ära i att få det samma att skära. Skäran och hammaren är våra redskap. Med skäran sprättar vi upp girigbukarna, med hammaren krossar vi systemet. Den person som mest kommit att förknippas med Radio 88 är Anders Bjurström, men när vi lyssnar på programmen kan vi kanske överraskas av att han så sällan hördes där - mest var det Kjell och Björn som skötte snacket. De hade även varit med lite grann i det tidigare gänget, när programmen gjordes hos Bengt Kåring. Anders var främst organisatören och den mer praktiske i trion. Hos Nya Radio 88 gjordes programmen under enklare omständigheter än tidigare hos Kåring. Anders gjorde inspelningarna direkt på en mono kassettspelare, men i vissa fall märks att enstaka inslag gjordes på ett stereo kassettdäck, och då finns ljud endast i den ena av ljudkanalerna - ingen överbryggning för att få ljud i båda. Det märks också ibland att de hade en rullbandspelare, bland annat för att åstadkomma eko-effekter. Inspelningslokalen fanns i Ornässtugan, men här handlar det förstås inte om den riktiga Ornässtugan, det i Gustaf Vasa-historiken så kända originalet vid sjön Runn i Torsångs socken i Dalarna, utan en till 2/3 storlek exakt kopia. Den hade utgjort den svenska paviljongen vid världsutställningen i Paris 1867. Efteråt köptes byggnaden av Karl XV, som lät återuppbygga den ett par hundra meter från Ulriksdals slott. Byggnaden blev sommarbostad för kungens livmedikus Edward Edholm - och hundra år senare bostad och inspelningsstudio för några unga jagade radiopirater. Mycket kring Radio 88 inträffade just i dessa krokar kring Bergshamra. Tavernan i Kungshamra kom att bli ett stamlokus där Radio 88-piraterna samlades. De tipsade även i programmen att de brukade träffas där på onsdagar, fredagar och lördagar, vilket leddde till att även pejlarna dök upp. En av dessa var "Pejlar-Bengt" (Forsgren), som trots anställning hos Televerket, och pejlarintresse, ändå inte ingick i gänget kring Televerkets chefs-pejlare Uffe Altin. Bengt blev istället med tiden Radio 88:s kanske viktigaste stöttepelare som byggare av ett stort antal FM-sändare allt eftersom Radio 88 fick fler och fler sändare beslagtagna. Tavernan fick mycket gratisreklam i programmen, men eftersom stället var stängt på söndagskvällarna valde man istället att ses på söndagsöppna puben Mocambo på Körsbärsvägen 2a - "stället med stans näst näst bästa öl". Men både Mocambo och Körsbärsvägen - liksom även Tavernan - har försvunnit vid ombyggnationer i Bergshamra. En annan kontakt som knöts vid Tavernan var Willy Josefsson (1946). Han pluggade till psykolog, men hade journalistiska ambitioner. Han hörs ibland i programmen med sina skorrande R och skrev en del manustexter. Sedermera hamnade han på journalisthögskolan vilket sen ledde honom vidare till Obs kulturkvarten i P1 där Willy var programledare under 20 år. Under de senaste 35 åren har han skrivit deckare med säljande framgång och publik även i Tyskland, Danmark och Holland. Kjell Höglund hade på den här tiden i början av 70-talet satt sina första frön som skivartist. Mitt i Radio 88-äventyren under året 1973 kom hans tredje LP-album ut, och bland visentusiaster såg man honom redan som en kändis - han hade också hörts en del i vanliga radion. Hans stil har alltid varit säregen, och både som skivartist och i programmen på Radio 88 utmärkte han sig med sin speciella skälmaktiga humor. Han har som visartist lyckats nå kultstatus även bland nutidens unga. Under 2000-talet har han framträtt mer sparsamt men fick 2002 äran att motta Fred Åkerström-stipendiet. Premiären för Nya Radio 88 gick ut söndagen
den 14 januari 1973 med gamla Fats Wallerlåten "Crazy 'bout
My Baby" som programsignatur och igenkänningssignal för
den här Radio 88:2. Att just den blev vald var säkert mest
en slump. Den lät fräck på sitt egna sätt och var
kanske lite på tvärs mot musiken i övrigt. Här
är tre veckors program från denna tid : Som en gimmick förde Radio 88 ett propagandakrig mot folkpartiet och dåvarande fp-ledaren Gunnar Helén i avsikt att häckla mot partiets uttalanden om avveckling av SR-monopolet. Det var på den tiden nästan bara fp som uttalade sig i frågan, vilket kunde ge sken att fp var det rätta partiet för alla oss som önskade en radio i fri tävlan mot SR. Men det framgick aldrig i dessa publikfriande utspel att Gunnar Helén vid tillträdet som fp-ledare i själva verket uppställt det som ett villkor att fp under hans ledning inte skulle agera för reklam i radio-TV. Men målsättningen för Radio 88 var INTE
att bryta mot radiomonopolet. Så sa de faktiskt i sina program
och även i tidningsuttalanden, och man angrep även radion
för dess kolossala storlek och en alltför professionell och
byråkratisk inriktning och ville mena att dessa faktorer ofta
lämnade den lilla enkla männskan ohörd.: -Vi vägrar ge efter för kvalitetskrav, sade Radio 88, och uppmanade lyssnarna att sända in programbidrag och gav orädda löften att allt insänt skulle sändas ut ocensurerat. Ett "eterns klotterplank", ett "speakers corner" ville de att Nya Radio 88 skulle bli. Men någon skörd på sådana uppmaningar märktes inte i sändningarna. En adress som kom att användas flera gånger
för sändningarna var Högbergsgatan 26 B på Södermalm
varifrån man sände första gången den 8:e april
1973. Den gången blev de av med en av de transistoriserade sändarna,
och Expressen skrev om händelsen : Men även andra tidningar gav utrymme åt Radio
88: Kanske var det artikeln i Expressen den 13 maj som provocerade polisen att försöka göra den sändningen till Radio 88:as sista. Eller så var det därför att Radio 88 upprepat tre gånger sänt från samma adress, Skomakargatan 23b intill Stortorget i Gamla stan. Polisen hade tagit sig upp på taket där antennen var uppriggad, och sedan helt enkelt följt ledningen ner till vindsvåningen. Men att direkt klättra ner den vägen visade sig riskabelt, så Kjell fick räcka en hjälpande hand och assistera de höjdrädda poliserna ner till balkongen där han fanns. Sedan de tryggt kommit ner blev Kjell dock beordrad att omedelbart stänga av sändaren. Eftersom sändningen ännu inte var riktigt avslutad bad Kjell om att få vänta lite med det, men detta nekades honom. Kjell togs istället med till polisstationen där han arresterades och fick sitta i förhör vid tre tillfällen. Kjell var ärlig och erkände villigt vad som lastades honom men vägrade envist att avslöja några andra inblandade. Därför blev arresttiden lång, 65 timmar, och från polisen hoppades man kanske att kunna trötta hans motstånd. Men Kjell höll fast vid sin tystnad hela arresttiden. När det långt senare blev rättegång erkände Kjell och domen fastställdes till 40 dagsböter á fem kronor.
Men sändningarna och provokationerna fortsatte:
Anders Bjurström skulle senare även jobba med
laglig radio. Efter tiden på Dramatiska Institutet hade han en
anställning på Radioteatern, och han stod som producent för
en del radioteaterföreställningar. Det var under denna period
som han gjorde den dokumentär om Radio 88 (se nedan) som blev sänd
med flera repriser och som blev vald att delta som Sveriges Radios bidrag
till det årets Prix
Italia - en årligen återkommande italiensk
festival där radio- och TV-bolag tävlar med utvalda produktioner. Anders var en rastlös själ som sällan stannade på samma plats någon längre tid. Han hoppade av jobbet på Radioteatern och jobbade en tid som producent på Annonsbyrån Svea, och det är ju ett sammanträffande att han där från 1979 via närradion skulle komma tillbaka på den tidigare så olagliga frekvensen 88 MHz. Anders blev närradions första programledare vid premiärsändningen, som blev sänd just från Svea. Han blev senare också en självklar ordförande för "paraplyet" över de närradiosändande föreningarna, Stockholms närradioförening. Jag minns själv honom i rollen som en mycket uppskattad ordförande där. Vi får anledning att återkomma till ämnet Radio 88 längre ner på denna sida. Men under samma första halva av 70-talet fanns också ett flertal andra pirater.
Den mest livaktiga vid sidan om Radio 88 var Sommarpiraten,
vars frontfigur hette Hasse Norén. I hans gäng ingick Kjell
Frimert, Berne Högberg och Dan Andersson. Premiärsändningen
gick i luften från Upplands Väsby söndagen den 3 juni,
och sändningarna fortsatte sedan varje söndag kl 21 på
88,56 MHz. Frekvensen var av naturliga skäl densamma som Radio
88 eftersom det var deras sändare som Sommarpiraterna lånade
under 88:ans sommaruppehåll. Radio Sommarpiraten bjöd popmusik
med ganska tvärt instuckna reklaminslag som oftast lät som
uppläst diktamen utan någon producerad elegans. Vad som framför allt utmärkte Sommarpiraten var de intervjuer de gjorde med kända personer. I det första programmet hade Hans och Dan, tack vare sin gemensamma ballonghobby träffat självaste Lennart Hyland (1919-1993) i samband med Ballongdagarna i Gränna. Ovetande om vilka de var följde Hyland med upp i Dans ballong, och väl däruppe passade Hasse på att spela in när Hyland skojade om bland annat olika dialekter, och Hans skjöt också in frågan om hans åsikter om piratradio och om konkurrens i etern, vilket Hyland mycket frimodigt uttryckte sig positivt om. När inspelningen med Hyland hördes i premiärprogrammet
för Sommarpiraten skapade detta uppmärksamhet i pressen, som
vi bland annat kan se på löpsedeln här bredvid. Det
var sensation när en representant från självaste Radion
så öppet uttryckte oppositionella åsikter mot radiomonopolet
- Hyland var då dessutom programråd i Sveriges Radios styrelse.
Om Hylands uttalanden i tidningen verkligen var riktigt
återgivna citat så var det lögn med hans påstådda
omedvetenhet om vilka som intervjuat honom. I denna telefonuppspelning
framgår klart att Hyland var medveten om att det var radiopirater
som gjort intervjun, och Hyland uttrycker själv att det är
OK om de ville sända ut inspelningen : I Sommarpiratens andra sändning, den 10 juni 1973,
råkade det falla sig så att kung Gustaf VI Adolf (1882-1973)
gjorde sitt sista radioframträdande innan hans frånfälle
på hösten. Intervjun med kungen var tillkommen efter svåra
ansträngningar och förberedelser under Svenska Flaggans dag
den 6 juni. Det bjöd på stora svårigheter att komma
intill för en intervju, och resultatet blev ett bottennapp som
reportage. Kungen, då fyllda 90 år, svarar endast förvirrat
på intervjufrågorna - det enda konkreta han säger är
"härligt att komma ut till landet [Sofiero]". Nästa
fråga verkar missuppfattas och besvaras "Tack så mycket"
och på frågan om han haft en arbetsam dag svarar kungen
"...blommor som väntar...". Det var hela intervjun innan
kungen vinkar och säger avvärjande genom kupéfönstret
"Nu får vi gå" vid tågets avgång från
Stockholms Central till Kalmar.
En person som hade särskild betydelse för Sommarpiraten var Dan Andersson (1936-1976). Dan var en förmedlande länk mellan Anders Bjurström och Hans Norén så att Sommarpiraten lånade Radio 88as utrustning under deras sommaruppehåll. Dan hade för Radio 88 även stått bakom deras "supporterklubb" och gjorde sammalunda för Sommarpiraten. Idén var att "klubben" tog hand om marktjänsten åt piraten. Det innebar bland annat att piraten öppet uppgav adress och telefonnummer för lyssnarkontakt, vilka alltså var Dans privata. Polisen gjorde husrannsakan, men de hittade inget och det var just tanken. Dan var bosatt på en husbåt som då låg vid Gröndal, men fanns ofta även förankrad vid Lindö-bryggan på Lovön där det fanns ett antal sjögående sportplan angjorda. Ett av dessa, ett MFI-9B på flottörer tillhörde honom själv. Det var ett mycket litet plan med trångt utrymme för två i hytten, och som pilot lyckades Dan skapa intriger som blivit legender bland flygintresserade. En sådan intrig inträffade när Sovjets regeringschef Aleksej Kosygin var på officiellt Sverigebesök 1968. Folkopinionen var ogillande och en demonstration på Sergels torg samlade 2000 protesterande mot besöket. Tage Erlander bjöd Kosygin på den traditionsenliga roddturen, och med detta lyckades han få stenansiktet Kosygin att en kort stund spricka upp i ett gemytligt leende när de rodde ut i ekan på Harpsundssjön. Men leendet stelnade till - både på Kosygin och på säpomännen när Dan Anderssons plan dök upp vid horisonten och sedan landade alldeles intill och, av Dan, gjordes fast vid Erlanders brygga. Överflygning var förbjuden men eftersom inget alls hade sagts om att landa på sjön, så... Dans avsikt var att tala förstånd med Kosygin, vilket han också försökte göra högröstat där han stod på flygplanets ponton och riktade sig ut mot ekan. Utöver allt annat hade han också en förmåga att omge sig med unga tjejer, och vid detta tillfället hade han - som också syns i bilden - lockat med sig en ung dotter till en aktad välbeställd medborgare, som tog mycket illa vid sig av händelsen. Dan var onekligen med om många spännande saker,
men han var också glad i att marknadsföra sig som en kanske
mer spännande individ än han egentligen var. Trots allt som
påståtts finns han kyrkobokförd, precis som vi andra,
och han hade faktiskt ett personnummer, trots alla myter som påstår
annat. Här är en inspelning gjord av Kenneth Andersson ombord
på Dan Anderssons husbåt i juni 1973, där vi hör
Dan Andersson (ej släkting till Kenneth) berätta om sin egen
tillvaro och omständigheter kring ballongflygning och kring piratradio. Men åter till juni 1973 och berättelsen om
Sommarpiraten. Pingstpastorn Stanley Sjöberg (1936) uttryckte sig
i Sommarpiraten den 24 juni på det här viset: Enligt artiklarna i tidningarna kostade det 500 kronor
per gång för den som ville annonsera på Sommarpiraten.
Men ibland fick de inte ut mer än högst hundralappen, och
det fick vara bra med det. Ibland skedde betalningen inte heller i pengar,
som i fallet Annas Restaurang som ägdes av en Bosse Högberg,
som inte ska förväxlas med den då så kände
boxaren med samma namn. Där skedde betalningen genom att Hasse
och hans kompisar kunde äta fritt och kanske till och med få
en bira till maten. Programmen var kanske inga höjdare, men Hasse hade
större strategi-tänk vid val av sändningsplatser än
de hade på de andra piraterna. Han var först som pirat att
klura ut idén att sända från Bogesundslandet, som
de sände från den 8 juli. Pejlarna fick då bäring
ut mot Lidingö, men det finns ingen förbindelse över
sjön för att sen komma vidare från Lidingö till
Bogesund. Att åka runt viken innebär en omväg på
cirka tre mil... Vad som är mer trist i minnena efter Sommarpiraten
är en pinsam reklam för porrklubben Funny Girl och att Tore,
en av de involverade, vid husrannsakan visade sig ha en vapensamling
bestående av två k-pistar, fem pistoler och 2674 patroner.
Denna värre form av skumma business var helt okända för
Hasse men drabbade honom under häktningstiden och gav nog betydligt
hårdare tag, och säkert också längre tidsåtgång
för förhören än vad som annars var rimligt om det
enbart hade handlat om radiobrottslighet. Domen för Tore blev åtta
månaders fängelse för olaga vapeninnehav m.m. Efter
häktningstiden retade det Hasse mycket att tiden gick så
lång - hela två månader - innan han äntligen
fick tillbaka sin bil, som ju hade använts vid sändningstillfället,
och möjligen att allt kring denna "affär" undersöktes
extra noga på grund av vapenbrottet.
Radio Sverige, som tidigare sänt
under namnet Radio 89 och Radio Alternativ, var en högerpolitisk
pirat som drevs av en Peter Nyström. Tidningsuppgifter gjorde gällande
att cirka 30 personer jobbade med Radio Sverige, och att tre jobbade
på heltid i redaktionen för programmen. Till skillnad mot
de flesta andra pirater sände man på vardagskvällarna
vid kl 22, måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar på
frekvensen 88,65 MHz. Premiären gick torsdagskvällen den 24
maj 1973, och man fick en viss uppmärksamhet i pressen : Det var valår och s-regeringen fick de värsta
slängarna i programmet, liksom andra institutioner inom "rörelsen"
och radiomonopolet. Radio Sverige lyckades med sin högerpropaganda
provocera sin motpol Radio 88 att återuppta sändningarna,
trots att 88:orna ett par veckor tidigare gjort sitt säsongsslut
i avsikt att återkomma först till hösten. Radio 88 och
Radio Sverige råkade, trots alla olikheter i övrigt, sända
på exakt samma frekvens, och den 5 juni valde "88" att
omedelbart efter att Radio Sverige stängt sin sändning gå
igång med direktsändning och kommentera och avfärda
högerpropagandan : Trots Radio Sveriges ansträngningar blev det dock
fortsatt mandat för samma gamla regering efter valet. Enligt en
artikel skulle Radio Sverige senare ha fått ambitioner för
fortsatta sändningar men det är okänt om detta förverkligades
eller om det bara var en tidningsskröna :
Mälarpiraten var ett projekt som
byggde på att sändaren skulle skickas upp till hög höjd
med hjälp av fyra väderballonger fyllda med vätgas. Här
möter vi återigen Hasse Norén som den huvudansvarige,
och Dan Andersson som den flyg- och ballongkunnige medhjälparen.
Ytterligare två personer, Per-Olof Sännås och en som
kallades Pejlar-Per ingick. De fick god uppbackning från pressen,
främst tack vare Sännås, som själv var journalist
och skrev om bedrifterna i artiklar i DN. Eftersom sändningarna
skulle ske från så hög höjd som 3000 meter ansåg
man sig kunna nå hela Mellansverige med en relativt effektsvag
sändare. Men om Expressen i ovanstående artikel verkligen
visar Mälarpiratens sändare så handlar det om en ytterligt
effektsvag leksak av samma slag som den Josty Kit jag beskrev högst
upp i början av denna berättelse. En inofficiell provsändning
skedde den 11 juli : Provsändningen blev alltså lyckad, men vid
den tänkta premiären, söndagen den 21 juli 1974 inträffade
det olyckliga att "luften gick ur projektet". Ballongen gick
nämligen sönder när hela sändarpaketet skulle puffas
iväg på sin färd upp till molnen : Ett nytt försök gjordes därför påföljande söndag, den 28 juli, men även då misslyckades det. Ballongerna lyfte visserligen upp hela apparaturen, men sändaren visade sig ha blivit feltrimmad, och från sändaramatörer rapporterades att sändningen hade hörts bra på 84 MHz, alltså en bra bit nedanför FM-bandet. Sändningen hördes också med bra styrka i kommunikationsradion på Värmdöbussarna, som normalt använde frekvensen ifråga.
Fortfarande under 1974 förekommer tidningsnotiser
om Radio 88, som alltså i mer än två år - i olika
skepnader - hade fortsatt sina sändningar. I programmen och i tidningsartiklar
kom de med uttalanden som föreföll att ha som enda avsikt
att trotsigt provocera mot pejlarna på televerket. De utgav sig
för att vara en stor organiserad rörelse med ett 40-tal personer
- ibland angav de till och med sin storhet som flera hundra personer
som samarbetade om att få sändningarna i luften.
Samtidigt intensifierade televerket spaningarna efter Radio 88, och framåt hösten 1974 hade man redan beslagtagit fem sändare. Men i gänget kring Radio 88 fanns också "Pejlar-Bengt" Forsgren, som hade förmågan att ständigt få fram nya sändare så att nästa sändning alltid kunde genomföras när den föregående sändaren blivit beslagtagen. Det fanns enastående envishet och beslutsamhet, men egentligen började gänget så smått att tröttna. Egentligen ville man lämna över alltihop till någon som tog över sändningarna, men samtidigt hade man svårt att bara ge upp. Fortfarande sa man sig vilja stödja monopolet och varnade att fri radio bara skulle leda till att kommersiella krafter skulle ges ökad makt - jämför gärna det uttalandet med dagens oligopolsituation i den svenska radion - jag tror inte 88-orna kunde ana hur mitt i prick de träffade med sina förutspåelser.. Söndagen den 10 augusti 1974 gjordes ett beslag av Radio 88:as sändare uppe på Hägerstensåsen, på Tomträttsvägen 25. Beslaget undersöktes hos Televerket på måndagen och man fann att det var en transistoriserad sändare som uppmättes till frekvensen 88,5 MHz och en uteffekt om 13 W. Tillsammans med sändaren fanns kassettbandspelaren och blyackumulatorn; ett motorcykelbatteri 12 V 5,5 AH. Antennen var en kryssdipol. Förutom att Anders, Björn och Kjell uppmanade
lyssnarna att sända in programbidrag förekom det även
uppmaningar till lyssnarna att ringa en med nummer angiven telefonkiosk
som under sändningen var bevakad av Anders. Pejlar-Bengt hade kommit
över en hemlig förteckning med nummer till Stockholms telefonautomater
- en lista som inte ens polisen fick ut, och det var den som Anders
hade nytta av. Han tog emot samtalen och noterade bara den uppringandes
telefonnummer, och sedan avslutades samtalet snabbt så att nästa
uppringande skulle komma fram. Men efter 5 - 10 minuter var det säkrast
att överge telefonkiosken. Efter sändningen ringde Anders
upp de telefonnummer han noterat och kunde då under lugnare former
samtala med de som ringt. Det här skedde under flera söndagssändningar.
Det som man önskade med denna lyssnarkontakt var att få spån
till programidéer, att få medhjälpare till sändningarna,
men kanske egentligen att hitta personer som helt kunde ta över
alltihop, för hur var det egentligen med orken hos de tre huvudansvariga?
Artikeln härnedan handlar om en rättegång mot två
av dem. Artikeln ger intryck av oförfärad stridslystnad hos
piraterna, men egentligen hade de börjat tröttna på
att hålla sändningarna igång. Telefonkontakterna som Anders hade fått under hösten 1974 ledde honom till kontakter med en gruppering som fick ta över sändarutrustningen. Med övertagandet förvandlades Radio 88s program från det tidigare bekymmerslösa spexandet till en grövre anarkistisk målsättning. När man hör Anders Bjurström uttala sig i hans radiodokumentär "Musen som röt" uttrycker han sig visserligen lite avståndstagande, men ändå bara vagt avståndstagande om anarkistgängets mer hårdföra politiska inställning. Det mesta tyder dock på att övergången från Radio 88 Nr.2 till den anarkistiska Radio 88 Nr.3 måste ha skett med Anders fortfarande kvar som en hjälpande kraft. En söndagkväll iklädde han sig rollen som tidningsreporter och - efter att han kopplat bort bandspelaren vid sändaren - genomförde han en bandad intervju av polisen i Norrtälje mitt under deras och televerkets sökning av Radio 88:s sändare. Det nya gänget kring Radio 88 hade valt att flytta sändningarna till Norrtälje därför att Anders hade börjat tycka att det hade blivit lite för hett om öronen att sända från Stockholm. En sådan Norrtäljesändning skedde från ett skogsområde nära Roslagsskolan den 25 september 1974, då sändaren blev beslagtagen och inte mindre än tre ansvariga Radio 88-medarbetare blev gripna, men nu är det ett helt annat gäng än tidigare kring Radio 88. I samband med gripandet uppstod också den situationen att en av de
gripna utsatte poliserna för påstådd
misshandel och även hot om att polismannen skulle få en kniv
i magen. Vid påföljande rättegång, den 13 maj
1975, tog de rättsliga förhandlingarna nära fem timmar,
och förhören om själva piratradiosändningen var
en bagatell jämfört med de hot och det våld som förekommit.
Vid rättegången fanns också ett stort gäng Radio
88-anhängare som ska ha uppträtt mycket störande under
förhandlingarna. Så här rapporterades det om rättegången
i lokaltidningen: Några år senare, i närradion skildrades
Radio 88 så här: Följ
fortsättningen om de andra FM-piraterna
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||